JiaLiang

Det har varit två intensiva och otroligt känslomässiga dagar för oss alla.

Vi steg upp igår 05:00 och reste fram till just före lunch. Vår guide, Sherry, stod och väntade på oss på Xians flygplats och är en jätterar tjej. Hon visade oss staden och därefter intog vi en sen lunch på McDonalds. Det är bara att inse, ska man få i Lovisa mat ibland så är det Pizza Hut och McDonalds som gäller...

Xian är en helt annan stad än Beijing, mycket mindra modern och man känner att stadskärnan just börjar få en modernisering. Inget i affärerna är på engelska eller Pin Yin, vilket gör allt mycket svårare.

Efter lunch skyndade vi oss handla det vi behövde inför överlämningen och for sedan till hotellet för att förbereda oss. 16:00 infann vi oss i lobbyn och tog en bil bort till Civil Affairs. När vi kom ut ur hissen fanns redan en grupp barn där, men inte Moa. Vi gick in på kontoret och efter ca 5 minuter kom hon in vilt gråtande tillsammans med två nannys och barnhemsdirektören. Jag tog henne, men fick efter en stund lämna tillbaka henne för att vi var tvungna att skriva på en massa papper.

Under tiden satt en nanny med henne och tröstade henne. Hela tiden grät Moa och sa mama till nannyn. Efter vi skrivit på papperen fick vi ta henne igen och hon grät och skrek och räckte armarna mot nannyn. De hade försökt förbereda henne för detta genom att visa vårt fotoalbum, men eftersom hon är 2,5 år och pratar kinesiska nästan flytande, så tror jag det bidrog till att hon förstod situationen bättre än de andra barnen.

Vi försökte trösta så gott vi kunde, men det var helt omöjligt. Lovisa blev jätteförskräckt fastän vi försökt förbereda även henne. Och sedan blev hon mammig och extremt svartsjuk när jag inte kunde ta henne. För Moa har från första stund klistrat sig fat vid mig och det är bara mig hon accepterar.
Efter överlämningen tog vi bilen till en fotograf som fotograferade familjen (men Lovisa fick inte vara med) samt var och en av oss. Då skrek Moa i högan sky när jag inte kunde hålla henne och skrek "Mama". Hon har fortsatt kalla mig mama hela tiden och det är iallafall positivt.

Sedan bar det av tillbaka till hotellet och vi kunde ta av henne kläderna och undersöka henne. Hon är en rund liten tjej med massor av sår på kroppen. Vi tror det är från vattkoppor, men doktorn tror det är något annat. Kommer till det senare... Benet är betydligt kortare än de 4 cm som de skrivit i rapporten, men de problemen får vi ta när vi kommer hem.

Doktorn skulle komma till rummet vid 18:30 så vi fick skynda oss till middagen. Där var Moa så upprörd att hon mitt i sitt ätande spydde i tallriken. Men hon lugnade sedan ner sig ett tag, men gråtandet började sedan om igen när doktorn kom. Doktorn var en ung tjej som gjorde en snabb undersökning (en större ska göras i Beijing). Hon tyckte Moa såg friskast ut av de barn hon undersökt under dagen, men att hon hade lite vatten i öronen. Hur hon nu kunde se det genom att lysa i ytterörat... Såren trodde hon inte var vattkoppor utan någon typ av överkänslighet. Tycker det låter jättekonstigt, men får fråga barnläkaren som vi ska träffa i Umeå.
Moa har även blåmärken efter för hårda blöjor och nu smörjer vi henne ordentligt för att mjuka upp områdena.

Lovisa har varit jätteduktig, men lider av svår svartsjuka så länge lillasyster gråter hela tiden. Och lillasyster lider av svår svartsjuka när Lovisa rör mig och slår bort Lovisas händer. Det stoppade en kort stund igår kväll när Moa helt plötsligt sken upp innan läggdags och kom in i ett riktigt charmhumör. Då busade de med varandra och hade jättekul. Det gick knappt att lägga dem.

Moa låg och kände på mig när hon skulle sova. Och ville prompt att jag skulle ligga under täcket. Guiden sa att hon ville sova ensam på barnhemmet men här vill hon ha närkontakt. Hela natten låg hon och hade fötterna mot mig.
Hon sov bra och vaknade när vi väckte barnen 7.30. Men då var hon extremt ledsen igen.
och den ledsamheten har fortsatt hela dagen idag och Lovisa har inte fått komma nära henne. Hon blir tyst ibland och ler när vi är själv, men så fort någon kommer för nära börjar hon gråta igen. Och ibland när hon är lugnare kom det över henne igen och hon börjar storgråta. Det som verkar funka är när jag sjunger för henne och stryker henne över ryggen.

Idag har vi varit på Civil Affairs både på morgonen och eftermiddagen. Det är mycket mer pappersarbete den här gången och det stör oss, eftersom vi inte får det lugn vi behöver. Vi har även hunnit med en tur till polisen för fotografering för Moas pass. Hela tiden stressas Moa upp igen och det påverkar även Lovisa. Johan har försökt ägna sig åt Lovisa och badat och ätit lunch med henne. Farmor och farfar hjälper också till, men det är mig eller Johan som Lovisa vill ha uppmärksamheten ifrån.
Jag frågade Lovisa idag om vad hon tyckte om att få en så gråtande lillasyster och då sa hon "jag trodde inte hon skulle skrika alls"...

Idag har Moa även hunnit med att visa ilska istället för förtvivlan. Hon fick åka resesulky idag och efter att först skrikit vill hon inte gå av den. Helst vill hon åka runt i den hela tiden på hotellet. När hon till slut inte fick det längre blev hon så arg att hon skrek ca 1,5 timme. Först när vi tog henne till middagen fick hon annat att tänka på, men kom på sig ibland och började gråta igen och säga något som liknar "mama, vagnen".

Efter middagen hände något igen och hon bytte helt sinnesstämning. Helt plötsligt började hon busa med Lovisa och skrek av skratt till barn TV-programmet. Hon och Lovisa dansade, jagade varandra och tryckte på alla knappar som fanns. Från att inte ha gått ett steg förut så sprang hon runt med en otrolig balans trots sitt korta ben. Och helt plötsligt var det okej att farfar, farmor och pappa tittade och pratade med henne.

Att förbereda sig inför något sånt här är helt omöjligt. Fastän vi förstått att det kunde bli tufft att ta en 2,5 åring, så är det här mycket jobbigare än vad vi kunnat föreställa oss. Jag är helt låst och kan knappt röra mig utan Moa i min famn, hon gråter i princip hela tiden och Lovisa är svartsjuk.
Även farmor och farfar är känslomässigt tagna både av att se överlämningen och vad som händer efteråt. Och pappa vill komma närmare Moa, men får inte.

Förhoppningsvis lättar det from med nu, men för säkerhetsskull förbereder vi oss för ett par tuffa dygn ytterligare.
En något osammanhängande berättelse, men det är svårt att samla tankarna just nu.

Moa är trots allt sitt gråtande en glad och sprallig tjej (den lilla tid hon visare det) och verkar vara en riktig tuffing. Och enormt utåtriktad tror vi också att hon egentligen är.

Till sist några bilder: