JiaLiang

Tjejerna sov länge imorse efter att de somnat sent igår kväll. Moa verkar definitivt inte behöva sova på dagarna för då tar det en timme innan hon somnar på kvällen. Vi förstår inte att hon på barnhemmet skulle ha sovit två timmar på dagen och sedan lagt sig 19:30 på kvällen. Men det var som guiden sa när hon hämtade på flygplatsen: "Ta barnhemmets tider med en nypa salt för jag har varit på barnhemmet vid 20:00 och då var de flesta barnen uppe och lekte."

Vi får känna oss fram och hitta våra rutiner Det blir enklare när vi kommit hem och vi har en större yta att röra oss på. Att lägga två barn samtidigt i ett hotellrum är inte det lättaste har vi upptäckt.

Så här såg det ut medans barnen sov i morse och bara föräldrarna var vakna:



Jag söver Moa i min säng och när hon somnat lägger jag över henne i sin spjälsäng. Första natten sov vi tillsammans men eftersom hon är van att sova själv kändes det som att hon inte sov så bra. Så inatt fick hon sova själv och då sov hon hela natten. Hon ligger aldrig rakt i sängen utan verkar helst ligga snett och med ett eller två ben utan genom spjälorna.

När hon vaknade var det storgråt och "Jag vill åka hem". Nu har man på något konstigt sätt vant sig och man berörs inte lika mycket känslomässigt av gråten. Moa grät hela tiden fram till vi kommit ner i frukostrummet. Där tvärtystnade hon och makade sig till rätta i mitt knä. Hon skrattade och skämtade med oss alla samt började mata mig med nudlar. Hon är otroligt noga med att inte bli smutsig utan torkar sig på munnen efter varje tugga. Vi får se hur länge det håller i sig...

Efter frukost gick vi upp på hotellrummet och gjorde oss i ordning för en promenad i staden. Farfar kände sig krasslig och stannade hemma. Alla började känna av halsen igår, men det verkar ha drabbat farfar värst än så länge. Han har 38,4 grader i feber och kraxar. Hoppas han snart piggnar till. Nu på kvällen snörvlar pappa Johan och farmor medans jag har en himla retklåda i halsen.

Vi gick mot centrumkärnan där Xians två kända klocktorn skulle finnas. De är byggda i gammal kinesisk stil och än idag används klockorna. Lovisa och Johan betalade 10 yuan och fick slå tre gånger i klockan.





Sedan gick vi vidare mot de gamla kvarteren och där fick vi, som det kändes, uppleva det riktiga Kina för första gången. Ett Kina utan de stora gatorna, utan de stora byggnaderna, utan de stora matkedjorna, utan bilarna, utan engelskan, utan stressen,...

Vi strosade på längs gatorna och fick se lokala matställen och affärer. Vid lunch gick vi först in på en mindre restaurang men vände om. Egentligen är vi inte knussliga, men när det står hinkar med kött efter väggarna så blir iallafall jag lite rädd om våra magar ska klara detta. Just nu känns det som om vi har det nog jobbigt ändå och vill inte utöver detta ha en härlig magsjuka:-)

Vi gick vidare och hittade en större lunchrestaurang fylld med lunchande kineser. Vi pekade oss fram i menyns bilder (ingen kunde engelska) och det blev riktigt bra. Lovisa ville bara äta ris och Moa var intresserad av allt, men efter att ha tuggat en stund så spottade hon ut. Till slut åt även hon bara riset. Men vi övriga smaskade i oss biff med lök, en superstark nudelblandning och kinesisk sallad med vitlök. Eftersom Moa bara vill sitta i mitt knä och inte i barnstol samt även bli matad, så är det lite besvärligt att hinna med både sig själv och henne. Man får äta ganska snabbt de små stunder man hittar för att plocka något åt sig själv med pinnarna.

Sedan gick vi vidare och hittade lite träleksaker att köpa med oss hem samt jag och svärmor köpte oss varsin kinajacka. Moa fick även ett par t-shirtar med kinesiskt motiv.
På vägen tillbaka hittade vi en Häagen-Dazs affär och stannde för att köpa lite glass. Lovisa har fått smaka hotellets glass de har i sin midagsbuffe och det har hittills inte gett någon reaktion. Vi blev därför lite övermodiga och tänkte att då går nog även det här bra. Hon njöt verkligen av de tre kulorna hon fick och som alltid när hon tycker något är gott, så kommer tungan fram. Svårt att beskriva men hon blir så himla söt:-)
Men på kvällen när vi nästan ätit klart middagen kom reaktionen. Det blev en snabbtur upp med hissen till rummet och där fick hon sitta en stund på toan. Men jag tror hon tyckte det var värt det:-)

Hela förmiddagen och eftermiddagen var Moa väldigt nöjd och grät inget. Hon fick hoppa ur vagnen och gå och det tyckte hon var jättekul. Hon håller mig hårt i ett finger och sedan går hon i ganska så rask takt. När det blir något konstigt med underlaget så vill hon bli buren, men små trappsteg klarar hon galant. Man är bara rädd att någon ska trampa på henne, delks eftersom hon bara har mockasiner på sig och dels för att hennes högra fot nog är lite skörare.

Tillbaka på hotellet lekte flickorna med leksakerna, både tillsammans och var för sig själv. Me djämna mellanrum blir Moa orolig och börjar med "Jag vill åka hem", men då är det bara att vi går ut och går ett varv i korridoren och sedan är hon nöjd igen.

Där på eftermiddagen närmade hon sig tom Johan litegrann och de busade lite med lampknapparna. Men han får fortfarande inte ta i henne. Men nu accepterar hon iallafall om han ger henne tex ett kex eller en vindruva. Det gjorde hon inte förut. Det går långsamt framåt, men vi har sagt att vi tar det på hennes villkor.

Vid 16:00 kom guiden med de officiella papper som vi fått från kinesiska myndigheten. Det var Moas födelsebevis (där det tom står vart hon är hittad), hennes medicinska papper samt bevis på att vi nu är hennes föräldrar. Det var ganska så stökigt under tiden hon var här. Moa började gråta eftersom guiden var på vårt rum, Lovisa blev uppspelt, Moa ville ut ur rummet samt hotellpersonal kom för att byta en lampa (som vi inte ens visste var sönder). Så det var ganska skönt sedan när alla for och lugnet infann sig igen.

Till middagen klädde vi upp tjejerna. Moa blev supernöjd med sina kläder. Det märks att hon inte är van med att ha klänning eller tröjor med tryck. Och Lovisa som älskar allt som är randigt gillade också sin utstyrsel.





Idag så gick Moa själv in i hotellrestaurangen och sprudlade av glädje. Vilken skillnad jämfört med tidigare frukostar och middagar då jag fått bära henne gråtandes. Idag så kunde vi tom gå omkring tillsammans och kika på maten. Hon kom även på att det fanns cornflakes vid glassen, vilket hon ville vi skulle gå och hämta flera gånger. Glass däremot gillar hon inte. Det verkar vara alldeles för kallt.

Hittills har hon varit försiktig vid matbordet, men idag kom även en annan sida fram. En Moa som ska dricka själv och slå ner glaset hårt i bordet, en Moa som flamsar, en Moa som ska ha alla servetter, etc.
Nu har hon blivit ett mer normalt barn.
Det här märks även på hotellrummet där hon nu genomsöker allt. Lovisa har aldrig varit någon som varit i alla skåp hemma, vilket gjort att vi aldrig har behövt barnsäkra något. Men nu känner vi att det definitivt kommer att behövas med den här "donnan".

Moa fick bada innan läggdags och det gör hon med en blandning av förtjusning och förskräckelse. Förtjusning för att det är vatten. Förskräckelse tror jag för att det är varmt vatten (tror hon är van med kallare) samt för att det nog kan svida lite i hennes sår på kroppen.
Men efteråt är hon helnöjd och idag verkade hon tom njuta av att jag smörjde in hennes kropp med hudkräm.

Idag fick förresten min första puss av henne. Det var en sak hon ville ha och då sa jag "mamma puss" och plutade med munnen. Och då kom hon och gav mig en. Senare vid läggningen kom hon igång ordentligt och låg och pussade mina händer säkert hundra gånger.

Jag tror att Lovisa har haft en bra dag också (förutom toalettbesöket på kvällen förstås). Hon tycker det har varit roligare nu när lillasyster har varit gladare och när de kunnat leka lite mer tillsammans. Lovisa har även tagit sina första steg mot att bli professionell fotograf. Här är resultatet:






Imorgon har vi bett guiden visa oss den gamla stadsmuren som löper runt det gamla Xian. Efter det blir det en stilla eftermiddag som sedan ska avslutas med ett besök på en känd Dumplingrestaurang. Sedan ska det packas efter barnen gått och lagt sig för på lördag bär det av mot Beijing igen.

Hoppas svärfar kryar på sig och vi andra håller oss någorlunda friska.