JiaLiang

Onsdag morgon var både Johan och jag uppe tidigt. Tror vi hade lite resfeber... Vi väckte barnen strax före 08.00 och gick sedan ner och åt frukost. Lovisa både såg och verkade hängig av förkylningen, men hade ingen feber. Frukost var det dock svårt att få henne och äta, men lite bacon och banan gick ner till slut.
Sedan gick vi upp och packade det sista och hann precis bli klara innan hotellpersonalen kom och hämtade bagaget.

På bussen till flygplatsen somnade Moa som en stock och Lovisa var också på väg att göra det. Guiden Jenny höll ett fint tal till barnen och skickade med dem välgångsönskningar på kinesiska samt bad oss hälsa dem att när de kommer tillbaka till Kina ska de inte glömma att kontakta "Tant Jenny".

När vi flög från provinsen till Beijing var Moa mycket olycklig och orolig, men den här gången gick det jättebra. Hon var på bra humör redan från morgonen och det höll i sig hela dagen. Johan och jag kände oss också mycket tryggare och lugnare och det kanske också smittade av sig på henne.

Flygresan mellan Beijing och Köpenhamn gick också jättebra. Det klart att den var intensiv eftersom både Lovisa och Moa är så pass stora att de måste aktiveras för att inte ha tråkigt, men det var inga ledsamheter eller utbrott. 
När vi åkte hem med Lovisa så skrek, grät och sparkade hon 4 timmar och sov sedan resten av vägen. Och det var en otroligt jobbig resa som nyblivna föräldrar. 
Den här gången var de vakna 5 timmar och sov de sista 4 timmarna. Och då sov de som en stock skavfötters. Mycket söta systrar!

 

När vi kom till Köpenhamn var det egentligen mitt i natten kinesisk tid och vi trodde det skulle vara i princip omöjligt att väcka dem, men de vaknade till och var på ett strålande humör. Moa skrattade i princip hela tiden och charmade alla. När vi sedan efter en kort väntan hoppade på planet till Köpenhamn somnade Lovisa nästan på en gång igen, medans Moa var vaken hela tiden. Eftersom hon är över två år har vi varit tvungna att boka egen stol till henne, men de stolarna har vi inte behövt utnyttja. Hon vägrar lämna mitt knä för en sekund utan istället får vi spänna fast henne med bebisbälte. Jag tyckte resan till Stockholm var extremt kort så jag tror jag dåsade till ett par gånger...

I Stockholm gick allt smidigt igen. Vi fick allt bagage snabbt och utan problem. Appropå bagage så slog vi rekord bland familjerna som reste med oss. Jag och johan hade 5 väskor + resesulky. Lars och Gudrun hade 4 väskor så tillsammans hade vi en imponerande mängd väskor när vi kom ut genom tullen. Där mötte morbror Anders oss och det hade Lovisa verkligen längtat efter. Han gav Lovisa och Moa varsin present och följde oss sedan till hotellet (Fly & Rest på Sky City). Under promenaden dit fick han Moa att skratta genom att blåsa upp kinderna och sedan "prutta" ut luften. Det tycker hon är superkul. När jag gör det får man passa sig eftersom hon tar maximal sats med båda händerna och sedan slår jättehårt. Hon har inte riktigt förstått vad som gör ont...

Hotellet var ett fem kvadrat stort rum med en våningssäng. Nedre slafen var 140 cm bred och den övre 120. Rummet blev jättefullt med allt bagage och det fanns minimalt med utrymme för att röra oss. Men vi sov hyfsat skönt fram till klockan 06:00. Farfar kände av tidsskillnaden mer än barnen, för han var uppe resan klockan 03:00 och duschade (09:00 kinesisk tid).
Vi checkade ut och åt sedan en lång frukost på inrikesterminalen. Barnen satt och pysslade med saker de fått från SAS-personalen på flygningarna, medans vi äldre njöt av svenskt kaffe. Kinesiskt kaffe är det inget fel på egentligen men det har en väldigt bränd smak. Man vänjer sig efter ett tag, men som svenskt kaffe blir det aldrig.

11:25 gick flyget hem till Umeå och barnen sov hela tiden på flyget.  Vi väckte dem strax innan landningen för att vara pigga inför välkomstkommitén. Men de var väldigt påverkade av tidsomställningen och hann ej riktigt vakan till. Så de som mötte upp fick inte se prov på Moas otroligt härliga leende. De som mötte oss var mormor & morfar, moster Lina och kusin Hugo, farbror Krister och kusin Frida samt farbror Fredrik. Moa uppvaktades med presenter och teckningar. Mycket uppskattat! Moa har sedan vi kom hem lekt med dockan och pussat henne många gånger.

Hemfärden från flygplatsen till Vännäsby blev faktiskt den jobbigaste på hela resan. Moa har i Kina vant sig vid att sitta i mitt knä under alla bilresor och nu skulle hon sitta i bilbarnstolen. Hon skrek i högan sky och hade verklig panik i blicken. Jag försökte hela tiden vyssja och lugna men hon var helt panikslagen. Kändes inte alls roligt, men samtidigt måste hon vänja sig. Till slut lugnade hon sig hyfsat när jag fick fram ett gott kinakex ur väskan (hon kan inte säga nej till sådant:-). Tror det framöver behövs mutor tills hon vant sig vid att sitta fastspänd. Man kan ju fråga sig varför det skapade sådan panik hos henne, men vi tror hon har dålig erfarenhet av att sitta fastspänd på barnhemmet:-(

Hemma hade mormor och morfar smyckat med ballonger och lämnat presenter till barnen. Våra grannar som skött vårt hus hade lämnat en blomma samt bakat bröd och bullar och stoppat in det i vår frys. Otroligt uppskattat!

Vi visade Moa runt och det kändes som att hon var harmonisk. Hon satte direkt igång med att undersöka lekrummet och tyckte leksakerna var jättekul. Sitt rum kollade hon lite på innan hon direkt gick över till Lovisas rum. Där blev hon jätteimponerad av Lovisas takgunga och ville direkt gunga. De skrek av skratt och hade jättekul.



I Kina har Lovisa pratat om maträtter hon saknat och de som låg högst upp listan var stuvade makaroner och korv samt pannkakor. Vi hade därför lovat att vi skulle äta dessa när vi kom hem, så till lunch blev det makaroner och korv. Lovisa slevade koncentrerat i sig sin portion och var hellycklig. Moa som i Kina vägrat lämna mitt knä vid måltiderna ville nu helt plötsligt sitta i barnstolen och äta själv. Även om det varit mysigt att sitta med henne, så var det otroligt skönt att äntligen få sitta själv. Och gissa om Moa gillade makaroner och korv. Hon skrattade lyckligt efter varje tugga:-)





Efter lunchen var det dags för en dansstund i Lovisas rum.



Därefter försökte jag och Johan packa upp lite, men det var svårt med två trötta flickor. Lovisa hade som sagt längtat efter pannkaka och skulle nu få det till middag. Men när pannkakorna var klara så hade vi en extremt trött flicka som bara satt och hängde vid matbordet. Hon som brukar äta minst tre pannkakor fick med lite matning nu endast i sig en pannkaka. Sedan fick det bli tandborstning och läggning och gissa om hon somnade fort... Moa åt en pannkaka och verkade tycke det var jättegott. Men även hon gäspade och fick gå och lägga sig direkt efter middagen. Och hon somnade också snabbt...




Om man sammanfattar den tid vi nu varit tillsammans kan man säga att de första tre dagarna var otroligt jobbiga och känlosamma, både för henne och oss. Att vara 2,5 år och helt plötsligt lämna sin trygghet kan inte vara roligt, så man förstår verkligen hennes reaktion med gråt, gråt och gråt. Vi trodde vi var förberedda på att att den reaktionen nog var den vi skulle mötas av, men oavsett hur förberedd man är så kan man ändå inte förbereda sig. Den maktlöshet man känner är otrolig och känslostormarna många. Men sedan kommer de korta stunderna av lite skratt som sedan blir fler och fler och längre och längre. Och helt plötsligt har man ett barn som visar sitt rätta jag och som är hur härlig som helst.
Då känner man att all förtvivlan har varit värd den glädje man nu känner.

Till sist en bra sammanfattning av Lovisa angående skillnaderna mellan Kina och Sverige:

Det som är bra med Kina:
- De har längre bacon.
- De har en bra lekpark.

Det som är konstigt med Kina:
- Man kan inte dricka vatten ur kranen utan måste köpa flaskor.
- Mjölken smakar konstigt.
- Man kan inte åka egen bil utan åker taxi.

Bättre beskrivning av Kina har jag aldrig hört förut:-)

Nu sover barnen och vi ska försöka packa upp lite mer innan vi stupar i säng. Vet inte om jag kommer att fortsätta blogga, men troligtvis blir det isåfall korta inlägg om Moas utveckling samt mer bilder.

Nu ska jag gå och prova min nya Peakjacka... Ha det gott alla ni som följt vår resa!