JiaLiang

Moa vaknade flera gånger i natt och låg och tittade, men somnade om så snart man höll om henne och la henne till rätta. Till detta kan man tillägga en orolig mage på undertecknad så när morgonen kom var iallafall inte jag helt utvilad.

Vid 7.00 skulle jag smyga iväg på toan men då vaknade Moa och började gråta. Så starten på dagen blev inte bra och den här gråten fortsatte sedan hela dagen med endast korta stopp. Hur man kan gråta så mycket fattar vi inte, men uppenbarligen finns det så mycket tårar i ett barns kropp.

På väg till frukosten frågade jag en kille vid hissen om han förstod vad Moa sa och enligt honom så sa hon "Jag vill åka hem" medans hon grät. Hjärtskärande!

Förmidagens korta stopp var efter frukosten då vi bara skulle borsta tänderna och sedan åka iväg på utflykt till Terrakottaarmén, då fick Lovisa för sig att hon skulle börja byta kanal på TVn med fjärrkontrollen. Moa reagerade direkt och kunde inte hålla sig från att skratta och säga "Kekele". Måste kolla med guiden vad det betyder.



Sedan startade gråten igen när vi gick iväg till vår guide som väntade i foajén. När vi åker bilen så är hon ganska lugn och sitter tyst i mitt knä och tittar. Lovisa vill väldigt gärna sitta brevid mig och Moa i bilen och ofatst går det bra, men kommer Lovisa lite för nära så blir det gråt. Inte lätt attt vara storasyster och så gärna vilja leka med lillasyster.

Första stoppet på utflykten var vid en fabrik där man visade hur Terrakottaarmén tillverkades och vilka kopior man gör idag. Fabrikens guide var mycket fascinerad av att vi hade två kinesiska barn och gav Lovisa en present pga detta.

Farmor fick köra Moa en stund medans jag var på toan och det gick ganska bra. Så länge hon får sitta i vagnen och den rörs, så är det lugnare med gråten.
 





Sedan stannade vi till vid en restaurang och åt lunch. Moa avbröt då sitt gråtande och käkade riktigt bra. Men hon vill inte äta själv utan vill att jag matar henne. Ibland vågar hon sticka fram fingrarna och ta en böna eller majskorn, men då tittar hon först på mig för godkännande. Man märker hur uppfostrade de är på barnhemmet. Hon blir även väldigt förskräckt när hon tappar ner mat på golvet eller om något ligger fel på bordet. Till middagen kom vi iallafall så pass långt att Moa vågade äta spaghetti med fingrarna, men hon ville mellan varje tag få sina fingrar torkade:-)

Därefter åkte vi vidare till Terrakottaarméns museum. En otrolig upplevelse att få se detta och vilket jobb som måste lagts ned av de som tillverkade dessa minst 8000 figurer i naturlig storlek. Och kejsaren regerade bara i 15 år, så hur de hann är otroligt.



Moa gillade inte museét eftersom hon tyckte det var för mycket folk runt om henne. Alla vill även prata med henne, men då börjar hon gråta på en gång och ropar "mama" efter mig. Alla verkar tycka att hon ser hälsosam ut eftersom hon är så rund:-)

Lovisa har fattat tycke för vår trevliga guide Sherry och tog henne i handen ett par gånger. Kul att se Lovisa ta sådana här initiativ:-)

I slutet av museet fick Moa gå en stund i sockarna. Eftersom ena foten är så pass mycket mindre och felriktad är det svårt med skor att gå i. Det får nog bli mockasiner här i Kina och sedan får vi fråga om hjälp hemma. Hon går riktigt bra och fort trots sitt handikapp och man blir riktigt förvånad när hon sätter iväg. Hon har tränat upp en himla balans märker man. Men eftersom ena benet också är kortare ser det lite roligt ut, eftersom hon kompenserar kortheten i det ena benet med att böja det andra benet ganska mycket.

Sedan bar det av hemmet och resan tog ca en timme. Moa och Lovisa sov båda två mest hela tiden. Moa vaknade på slutet och var otröstlig. När vi kom fram hörde guiden vad hon sa och det var att hon var kissnödig ("Naja"). Vi sprang upp på rummet, men det hade redan kommit i blöjan. Det tog en stund innan hon lugnat ner sig. Sedan gick vi till middagen och Moa åt spaghetti på löpande band ända tills detta med separationen från barnhemmet kom över henne igen. Uppe på hotellrummet lyckades Lovisa skapa kontakt med henne genom att ge henne pistagenötter. Då sken hon upp och började konversera med Lovisa på kinesiska. Hon gav Lovisa order sittande från mitt knä i sängen.
 
"Na" verkar betyda "mera".
"Bu" betyder "nej".

Hon gör även en typ av pussljud för att meddela ett "Ja".

Lovisa fick ge henne nötter, men när pappa skulle försöka började hon storgråta. Inte lätt för Johan, men det kommer nog så snart hon blir tryggare. Nu har iallafall Lovisa kommit en bit på vägen.

Sedan busade tjejerna med fjärrkontrollen till TVn och lyckades turas om på ett ganska hyggligt sätt.



Att lägga Moa är intressant för då blir hon extremt aktiv. Kryper omkring i sängen och ställer sig upp. Vi hade en riktig kamp innan hon somnade. Man är lite rädd att säga till eftersom man vill inte att hon ska börja gråta igen. Men samtidigt måste hon förstå att det finns regler också, så det är en balansgång.

Nu sover bägge tjejerna och vi hoppas på en lugnare dag imorgon. Hoppas gråten kan avta något och att stunderna med skratt blir fler. Vi ska försöka ta oss till en park för att Moa och Lovisa ska få "springa" av sig lite. Sedan är det dags för ännu ett besök på Civil Affairs, men sedan ska allt pappersarbete var över.